Jag bodde nämligen hemma hos pappa fortfarande då.
Och det hade varit en sjukt hård tisdagsfylla. Halv åtta vaknar jag upp och kände hur magen tyckte att det här med att vara sångare i ett metalband är en karriär för som passar den. Jävlar vad den lät.
Inte hungrig, inte törstig, inte någonting. Bara bakfull och skitnödig till förbannelse.
Så jag gled ut ur mitt rum, kommer till toaletten (badrummet, snarare) som är på samma våning som mitt rum.
Icke. Där gick farsan in och skulle utföra morgonritualer. Tror det kallades "dusch" eller nåt.
Så jag fick gå på dass på övervåningen istället.
Värt att notera kan vara att bredden på dass i Örebro är ungefär lika stora som själva staden; inte speciellt.
Satte mig där och funderade lite på vart skitnödigheten egentligen tog vägen. Den hade liksom försvunnit.
Jag hann inte tänka på det speciellt länge.
Händer upp mot väggarna, håll i hatten, på med dansskorna och blås i trollflöjten, för nu jävlar!
Jag har aldrig någonsin varit med om en sån explosion i någon som helst av mina kroppsöppningar. Kanske vid projektilvomi men det är ingenting jag har speciellt mycket erfarenhet eller minne av ändå.
Man var på riktigt tvungen att hålla i sig för att inte ramla av toaletten eller ännu värre, göra ett hål i taket med brun raketrök tätt därefter.
Har ni någonsin hört talas om begreppet "sprutlackering" vad gäller toaletter och ens besök man har på dessa ställen?
Om inte så kan ni säkert tänka er.
Precis hela innanmätet av stolen var fullkomligt full med skit.
Och det luktade därefter också.
Pappa, som skulle in och utföra sin morgonskit några minuter senare uppskattade det inte direkt.
Fast jag gjorde det. Jävlar vad gött det var och helt plötsligt var jag inte bakisseg längre. Dagen kunde tas tag i nu med full energi!
Jag gick och lade mig igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar