Gemenskap

Idag är det ondsdag. Lill-lördag för somliga. Såklart dricker vi alkohol. Imorgon väntar bakisbajset. Ja, jag sa vi. VI. Som i Arlene och jag. Arlene är i Stockholm. Vi andas samma luft, skiter på samma toalett. Åtminstone fram till morgondagen som vårdslöst och obarmhärtigt kommer att rycka Arlene tillbaka till Göteborg. Men nog om det.

I vanlig ordning pratas det om bajs. Och kiss. Vi spelar bajsspelet. Ett mycket moget sällskapsspel som går ut på att du är en liten bajskorv vars slutdestination är toaletten. Tävlingsinstinkten är djupt rotad i mig och jag känner hur jag blir lite skitnödig bara av att se dessa bajsimitationer påväg mot porslinstronen. Fisarna ljuder genom rummet. Slår emot väggarna. Skapar en trivsam, liksom självklar, stämning.

På spelplanen finns några färgade rutor. På de gula förväntas man imitera ett kissljud, på de bruna ett fisljud. Vi går in för detta med stor entusiasm. Särskilt Arlene, som tycks fånga alla varianter på hur porlande urin kan tänkas låta. Jag är mycket imponerad, ja, närmast hänförd. För att krydda spelet lite extra och även få utlopp för vår uppenbara anala fixering så har vi valt att lägga följande på rutorna: berätta en kiss- eller bajshistoria.Vi tänker nu dela med oss av en sådan historia, berättad av Arlene:

Jag hade satt mig ned bekvämt och påbörjat urineringen när jag märkte att det började kittla i näsan. Oh ja, en nys var på gång. Men ack, detta var ingen vanlig nys, den var extraordinär. Stormen Katrina kan kasta sig i väggen jämfört med den nysningen. För vad hände? Jo: Jag nös till så hårt att kiss-strålen hittade sig upp mellan mina ben och hamnade lite varstans. Bland annat i mitt ansikte. Ja, gott folk: Jag har råkat kissa mig själv i ansiktet. Slå den, du. End of story.